Veckans sista dag var även den första sovmorgonen. Trots några minuters mer sömn låg vi, i rum 312, kvar i sängen och snoozade oss igenom fem alarm innan vi tog oss ner till frukosten. Vi fick för första gången på hela veckan sitta med flera andra från klassen, (de andra dagarna har vi kommit sist ner till frukosten när alla andra är på väg därifrån. Eller missat den helt för att vi försovit oss... Det kan ha hänt att vi en dag vaknade typ en minut innan samlingen, men det behöver vi inte prata om.) Klockan 9:30 samlades vi för att ta metron till gamla stan och avsluta stadsvandringen som vi började i fredags.
Det första stoppet av två var Revolutionstorget, det kommunistiska partiets högkvarter som det hette förut. Det var på det nuvarande inrikesdepartementets balkong som Ceausescu höll sitt sista tal innan revolutionen startade och han avrättades.
Porten under balkongen öppnades och två vakter steg ut, vi gick fram till de och tog lite bilder och småpratade om framförallt allsvenskan. De sa att de hejade på AIK, men jag (Klara) övertalade att Hammarby såklart är laget att hålla på.
Det andra stoppet var Universitetstorget som även det var en viktig plats för kommunismens fall. Från universitetstorget var det en kort promenad till Carturesti Carusel, som vi kallar biblioteket men som snarare är en fancy bokhandel. Där köpte vi massor av material, bland annat pennor och kritor, skrivblock, böcker och spel. När vi stod och plockade på oss material kom en tjej fram till oss och frågade var ifrån vi var. ”Sweden” svarade vi, ”Haha I thought you were from Russia” Vi skrattade och fortsatte sen prata med henne, vi förklarade att anledningen till att vi köpte upp hela lagret av skrivböcker var att allt var till en skola, Scuola Ruth som jobbar för romer i Ferentari. Det bästa med det var att vi själva kunde välja ut vad vi trodde att barnen skulle gilla och dra nytta av. När vi spenderat de cirka 5000 kronorna vi fått ihop från insamlingen till Project Ruth var det dags för dagens tredje aktivitet, att börja jobba med fältstudien.
Sara:
Jag stannade på bokhandeln, som några andra också gjorde, för att plugga. Vi åt även lunchen högst upp i byggnaden vilket var otroligt mysigt. Det var en liten grupp vilket jag tycker är lite ovant då vi har hållit ihop hela klassen när vi har ätit mat. Resten av eftermiddagen spenderade jag och Issa i stan genom att gå runt och shoppa julklappar då det bara är 18 dagar kvar till julafton.
Klara:
Vi övriga 8 personer gick in på ett turkiskt hak vi gått förbi ett flertal gånger tidigare utan att ha lagt större märke till. Våra låga förväntningar och kritiska tankar om stället motbevisades av en av veckans helt klart bästa måltider. Med ny energi gick vi till samma skola som tidigare i veckan för att fortsätta, eller för min del börja med intervjun till fältstudien då jag missade måndagens besök.
På skolan var det kaos. Vi blev ledda till ett klassrum där klassen de andra hade träffat tidigare i veckan satt och väntade på att deras läraren skulle komma. Vi började prata om allt möjligt och flera av oss fortsatte sina intervjuer och tankarna om att faktiskt börja skriva på uppgiften var långt borta.
Jag började prata med några jättetrevliga personer och vi märkte snabbt hur mycket vi hade gemensamt. Plötsligt kom flera av de rumänska lärarna in och avbröt svamlet av högljudda elever. Längst fram i klassrummet steg sju elever fram. Läraren förklarade att de helt spontant skulle spela upp en pjäs av Romeo och Julia som en av eleverna själv skrivit om till en mer modern och ungdomlig klang. Den var helt fantastisk, och tror jag talar för alla vi som var där att något liknande troligen aldrig hade hänt i en skola hemma i Sverige.
Efter besöket hos skolan gick jag, Madde och några av rumänerna till Starbucks för att ta en fika. Det var så otroligt mysigt och jag är så tacksam över att ha fått lära känna så fantastiska människor som jag gjort idag. När vi gick därifrån var jag helt varm i kroppen av all den uppskattning och energi jag fått under dagen tillsammans.
Sista kvällen betydde att det var dags för avslutningsmiddag, där våra lärare bokat bord på Bukarests äldsta värdshus. Väl där fick vi i uppdrag att under kvällen hålla ett kort uppskattningstal till personen du blev tilldelad. Många fick personer de inte känner så bra, vilket gjorde det lite till en utmaning, men på samma gång så lyfte det stämningen så mycket! Jag personligen fick ett jättefint tal av Edvin som jag tror berörde fler än bara mig.
Tal efter tal och tårar på tårar. Tankar på att studenten är precis runt hörnet och att vi snart lämnar varandra slog en efter en. För varje tal som hölls blev känslorna starkare, och hela kvällen slutade med 23 personer i tårar, gråtkalas och kramar. Det var mer än vi alla klarade av och med alla överväldigade känslor tror jag det är fler än jag som somnar med tanken om hur vi i hela friden ska klara av studenten.
Den här dagen har varit väldigt viktig för oss både som individer och som grupp. Vi har lärt oss nya saker, både om varandra och omvärlden, som vi kommer att ha med oss i resten av våra liv. Att träffa nya människor, både från skolan vi besökte och utanför har gett oss olika perspektiv på vad andra tycker och tänker. Det har öppnat våra ögon för att se saker på nya sätt och att inse hur sjukt lyckligt lottade vi är i Sverige. Vi har saker som en stor del av världen bara kan drömma om, saker som vi tar för givet. Därför uppmanar vi er som läser detta att försöka börja lägga märke till de små sakerna i era liv, att börja visa mer tacksamhet mot personerna i er omgivning och framförallt att uppskatta att vi kan leva vår vardag utan att oroa oss om vi kommer ha mat på bordet när vi kommer hem på kvällen.